79 timmar träning i mars
Om en vecka sitter vi på planet mot Kina och Baise mountain Quest. Träningen har rullat på fint och det har inte varit svårt att hitta motivation när Baise närmar sig. Jag gillar verkligen att träna, speciellt att träna mycket. Under påskhelgen åkte jag ut med familjen till vår sommarstuga och där ute finns inget internet. Det är skönt att koppla ner sig ibland. Det är först när jag inte har tillgång till internet som jag inser hur mycket tid jag slösar på att surfa. Utan något annat att göra än att träna och ligga på soffan och läsa Ferry tales hamnar allt fokus på just träning och återhämtning. Jag hamnar i en träna-äta-sova-rytm som är helt oslagbar, ett flow där träningen är allt och allt är träningen. Det är oslagbart. Förra månaden lyckades jag skrapa ihop 79 träningstimmar och det viktigaste av allt, kroppen har klarat belastningen bra. Inga skador och inga sjukdomar. Men de senaste veckorna har jag blivit aningen paranoid. Det känns som att alla runt omkring mig har rinniga näsor och inte vill något hellre än att smitta ner mig med någon elakartad förkylning. Handspriten åker fram allt oftare och så fort någon hostar till flyr jag så långt bort jag kan. Ibland kan jag dock inte fly från de ondskefulla sjukdomsspridarna, jag har nämligen arbetat lite som vikarie på min gamla grundskola. Skolan är helt klart livsfarlig mark att befinna sig på. Sedan jag slutade gymnasiet har jag inte varit sjuk en endaste gång och det måste ju tyda på något. Detaljerna inför tävlingen börjar falla på plats och nästa vecka smäller det. Sprättbenen har anlänt och tävlingssuget är på topp, jag är redo!
Suttit mycket på en sån här senaste veckorna och dragit watt. Perfekt hjälpmedel att kolla hur man ligger till i cykelformen. En wattbike på STC-Trainingclub i Kungälv
Ett av alla paddelpass i Göta älv
//Rickard
