Sm Guld

SM-Guld (med Thule….)

Efter Kina var tävlingssuget på topp. Jag var riktigt sugen på att prestera bra på West Coast adventure race, tillika SM, och slå storfavoriten Thule. Men så blev det inte. I stället vann jag SM tillsammans med Thule, hur blev det så?

Någon av oss i Outdoorexperten var tvungen att stå över SM och detta föll på min lott vilket kändes lite surt. Jag behövde inte deppa länge. Söndagen innan West Coast hörde Thules lagkapten Martin Flinta av sig och frågade om jag ville tävla med dem eftersom Petri Forsman inte kunde vara med. Petri är en levande legend och att jag skulle ersätta honom kändes både kul och nervöst, mest nervöst. Scott Cole stod också över tävlingen och skulle ersättas av Clas Björling. Clas är triathlet och har haft svenskt rekord i Ironman mellan 2005 och 2012. Han har även varit i Kina och tävlat med Thule för några år sedan. Laget skulle alltså bestå av Martin Flinta, Carolin Holmqvist, Clas Björling och mig.

Veckan innan tävlingen gick åt till att jobba och fixa detaljer inför racet. Jag bor i Kungälv så delar av tävlingen skulle gå i mina hemtrakter vilket kändes kul. Jag förstod knappt att jag skulle tävla förrän på torsdagen då laget plockade upp mig i Kungälv och vi åkte ut till Marstrand där tävlingen skulle starta dagen därpå. På fredagsmorgonen var det mesta fixat och vi kunde i lugn och ro njuta av hotellfrukosten. Vi noterade att buffén hade öppet tills klockan 10 och bestämde oss för att vi skulle gå i mål innan den stänge dagen därpå. Kan det finnas någon bättre motivation än ägg och bacon som väntar på en vid målet? Efter frukost lämnade vi in TA-lådorna och hämtade ut våra kajaker som inte direkt såg snabba ut. Efter en kort paddling ut till Marstrandsön gick starten klockan 9.

På den första sträckan skulle vi ta ett antal kontroller som låg utspridda på ön i valfri ordning. Vi sprang i stort sätt samma väg som Outdoorexperten och Team Bergstrand och kom in till växlingen tillsammans med dem. Jag var först ut på vattnet och när jag sneglade bakåt för att se var de andra i Thule var såg jag att Clas hade slagit runt. Tillslut kom vi iväg och det tog inte lång tid innan vi låg i täten igen.

Efter någon timme i kajaken kom vi fram till Älgön där vi skulle springa en kort sväng innan paddlingen fortsatte. Vi kom fram till ön tillsammans med tätklungan som bestod av fyra eller fem lag och hoppade genast ur kajakerna och började springa. Jag tog täten och de andra lagen följde efter. En liten bom gjorde att några lag smet förbi på väg ner mot stranden, det handlade bara om några sekunders lucka så det spelade ingen större roll. När vi skulle börja paddla hade Clas återigen problem med att komma i kajaken och Försvarsmakten och Outdoorexperten fick ett litet försprång. För att inte träna någon paddling så paddlade Clas otroligt bra, vi var klart snabbast i fältet, men att ta sig i och ur en kajak är inte helt lätt om man inte är van. När vi äntligen jobbat oss ikapp lagen framför kom vi till en kontroll där alla skulle stämpla vilket tog tid och skapade stora luckor mellan lagen. När vi stämplat blev vi återigen tvungna att paddla ikapp lagen framför vilket var frustrerande. Efter några kilometrar lyckades vi återigen ta täten och vi var först in till växlingen, strax före de andra lagen.

Nu väntade den sträcka jag var skräckslagen inför. Sträcka 5 bestående av inlinesåkning. Jag hade bara tränat på att åka inlines två gånger innan och aldrig åkt längre än 30 minuter.

I början var min åkning inte direkt något att skryta med och både Team Bergstrand och Outdoorexperten kom snabbt ikapp oss. Tidigt på sträckan tog vi av oss inlinesen för att springa ut och stämpla en kontroll. På kontrolldefinitionen stod det att kontrollen skulle sitta sydost om höjden. Tobias missade det och sprang upp på höjden medan vi och Bergstrand smög runt och stämplade kontrollen som satt nedanför. När vi sprang vidare kunde vi se Outdoorexperten stå uppe på höjden och se mycket missnöjda ut. Efter en kort sträcka på inlinesen fick vi återigen springa in i skogen till en kontroll. Ett dåligt vägval efter kontrollen gav Bergstrand 5 minuters försprång. Mitt vägval ledde oss ut på en grusväg medan Bergstrand hittade en fin asfaltsväg som de kunde åka inlines på. På vägen in mot Kungälv gick det allt bättre för mig att åka och i slutet av sträckan var det faktiskt kul. Mer inlines åt folket! När vi kom fram till Bohus fästning där vi skulle jumarera upp för en mur kunde vi se Bergstrand uppe på muren. Tyvärr gick jumareringen långsamt för oss eftersom funktionärerna inte hade någon koll på hur de skulle få ner karbinhakarna som Bergstrand hade klättrat upp med. Efter några minuter kunde vi äntligen klättra upp påhejade av några av mina kompisar och min familj som var där och tittade.

Väl inne i fästningen sprang vi en kort sprintorientering. Här klantade jag mig och missade på något sätt att besöka en kontroll. Som tur var insåg Martin misstaget och vi sprang tillbaka för att ta kontrollerna i rätt ordning. Det är inte kul att vara navigatör när det går dåligt. Efter fästningen satte vi oss på cyklarna och cyklade över Norde älv och vidare på grusvägar österut. Sträckan gick felfritt och när vi rullade in mot nästa växling mötte vi Team Bergstrand på väg ut. Luckan var cirka 10 minuter. När vi sprang ut på den långa löpsträckan mötte vi inga lag och kunde konstatera att vi hade en stor lucka bakom oss. Löpningen gick genom mycket fina skogar och orienteringen flöt på felfritt vilket var skönt efter missen inne på fästningen. Det enda som tog oss lite onödigt lång tid var att hitta en kontroll i en grotta som inte låg på den plats som kartan angav. De lag som kom hit på natten måste ha haft mycket problem med att hitta den. En bit från kontrollen var det ett par som tältade, de kan inte ha haft någon lugn natt med lag som passerade hela tiden. Vi sprang in till växlingen strax efter att det blivit mörkt och mötte Team Bergstrand som var på väg ut, de hade också gjort en bra löpning. Vi växlade hyfsat snabbt och gav oss ut på nästa sträcka som bestod av en mycket lång cykling tillbaka till kajakerna. Efter några minuter i sadeln slocknade Martins pannlampa och vi vände tillbaka till växlingen för att hämta en reservlampa vilket kostade oss dyrbar tid. Med en ny lampa på Martins hjälm cyklade vi iväg i mörkret. De första kilometrarna avverkades snabbt och navigeringen var ganska enkel. På väg mot tredje kontrollen skulle vi cykla en kort bit på stig. När vi svängde in på stigen såg vi en skyllt som upplyste oss om att stigpartiet kallades för ”Väggen”. Detta var helt klart ett passande namn då stigen snart gick brant uppåt och vi tvingades leda cyklarna upp. Samtidigt som vi långsamt gick uppåt genomled jag min enda svacka under tävlingen. Jag mådde illa och kroppen var svag. Som tur var piggnade jag ganska snart till och livet var på topp igen. Efter ett bra vägval kom vi plötsligt ikapp Team Bergstrand och de såg trötta ut. Efter några kilometrar gick vi om dem för att vara först in till nästa kontroll och efter stämplingen höjde vi farten. De släppte oss direkt vilket gav oss extra energi och självförtroende. Sedan cyklade vi ner mot Kungälv och stämplade en kontroll på milspåret i Fontin. Hoppas att alla lag respekterade skylten som förbjöd cykling på motionsspåren… ;) Kontrollen därpå tog oss lite tid att hitta. Den satt på en höjd bredvid stigen, hur tydligt som helst på kartan. Men i verkligheten fanns det många små höjder som inte markeras på en karta i skala 1:50 000. Vi velade runt några minuter innan Carro till allas lättnad fick syn på reflexerna som markerade kontrollen. Cyklingen fortsatte på mestadels asfalts och grusvägar ut mot kajakerna som väntade på oss i Kovikshamn. Clas låg längst fram och tryckte på som den maskin han är. Här ljusnade det och vi kunde släcka lamporna. Ljuset var det enda som skvallrade om hur lång tid vi hade cyklat eftersom ingen i laget hade någon klocka på sig. GPS-klockor var inte tillåtet och ingen hade klocka utan GPS. Vi gjorde en mycket lugn växling till paddling och passade på att gratulera Silva-Aaron till Haglöf-Silvas seger i Spanien. Växlingen var lite väl långsam och ute på paddlingen fick vi höra att Team Bergstrand inte var allt för långt efter. Detta stressade mig, jag ville verkligen vinna och tänkte inte bli ompaddlad på sista sträckan. Jag sneglade bakåt och höjde farten lite. Efter sista kontrollen gick det stora vågor. De var så pass stora att man inte kunde se över nästa våg och jag tyckte att det var riktig kul med lite action. Jag var dock lite orolig för att Clas som inte paddlat så mycket skulle få problem. Han klarade det bra och sa att han var alldeles för seg i skallen för att ens vara rädd, det enda han tänkte på var att gå i mål. Om någon hade slagit runt skulle situationen blivit mycket farlig med stora vågor som slog rätt in mot Klåveröns branta klippor. Arrangören gjorde helt rätt när de inte lät fler lag förutom Bergstrand köra hela paddelsträckan. Sista biten in mot mål var lugnare och vi kunde njuta lite av att vi snart skulle vinna SM. Vid mållinjen sprutades det skumpa (om nu Pommac klassas som skumpa) och vi kunde konstatera att segrartiden på 23 timmar och 45 minuter gjorde att vi inte ens behövde stressa för att hinna med frukostbuffén. Innan tävlingen förväntade jag mig att jag skulle behöva gå på rött hela racet för att hänga med. Så blev det inte. Jag kände mig stark nästan hela vägen och hade kunnat höja tempot ytterligare. Vi i Thule gjorde en bra laginsats. Martin kämpade på trots sjukdom, Carro var otroligt stark genom hela tävlingen och Clas är en maskin som dundrar på oavsett vad som händer.

/Rickard