Racerapport del 2: Singoallas grotta
Skribent: Tobias Öström. Sträcka 4 och 5: Trekking + orientering, beräknade tid: 2h 30min. Verklig tid: ca 3h 45 min
Hela laget var väldigt taggade inför den här sträckan. Särskilt när vi visste vi missat taktiskt med att inte ha kanotvagn till kanoten och stavar med på inlines. Resultatet: onödig tids- och kraftåtgång. Det märktes Peter hade energi och var ivrig, med sina karakteristiska soldatkommandon han fått med sig från K4:a manade på oss för inte söla i onödan. Som ett gäng blodhundar på jakt gav oss ut rejält lastade. Den här sträckan blir tung, det visste vi alla. Inte ett löpsteg gratis och vikten på ryggsäcken var svåruppskattad men med tanke på att både ryggsäckar och inlines var dyngsura efter att ha legat i kanoten så är det ingen underdrift om jag säger min ryggsäck vägde i runda slängar minst 10 kg, det var åtminstone så det kändes. Tre inlines, en liter vätska, obligatoriskt kit och mat för den beräknade tiden 6 timmar som innan var den beräknade tiden det skulle ta oss från TA1 till TA2.
Vi är alla glada vi har på oss Gococos kompressionsstrumpor. För det här kommer slita på benen alltså! Jag gillar ull och får aldrig skav av det. Det får jag inte heller den här tävlingen.
Innan tävlingen tänkte jag som vanligt, hur ska jag hinna äta allt det här liksom? Evelina och jag hade handlat racefood för över 600 kronor!! innan vi åkte ner mot Växjö (utöver gels och sportdryck). Av erfarenhet brukar jag alltid ha kvar massa mat och ändå bjuda bort trots det brukar jag vara den som packar med mig minst med mat, observera att vi snackar "mat", dvs: godis i alla dess former, +watt nutrition gels/liquids, sportdryck, chokladbollar, dammsugare, snickers, bullar, knäckebröd, ölkorv mm. Det är lätt att bli trött på sötsaker, så en extrem variation är ett måste. Springer ut på sträckan, hör något om 20 minuter upp till Sweco. Muttrade lite för mig själv några svordomar om varför vi inte fixat kanotkärror. Bestämmer mig för att inte diskutera "tänk om". Vi får stå vårt kasst och göra andra saker bättre helt enkelt. Farten är god ut på sträckan och moralen hög. Vårt första delmål var nu jaga ikapp och förbi Outnorth. Lång raksträcka, en asfaltsväg, skymtar ryggar. Jag kollar tiden på klockan, 4-5 minuter kanske när vi passerar samma märke. Plötsligt längre bort i T-korset på samma väg ser vi laget komma tillbaka från höger?! Har de missat? Gått på toa? Startar klockan på nytt, nu är det bara två minuter upp, yes! Manar på de andra lite extra! Vi närmar oss korsningen, men vad är det här?! Där ligger två ryggsäckar, stavar och hjälmar. Det här känns inte helt rätt, tänjer de på reglerna eller är de smarta? Min första tanke är: Det här är ju inte tillåtet, eller? Blir lite smådjävlig och tänker att man kanske skulle gömma någon av väskorna så de får leta och inte sparar tid och kraft på att lämna den tunga packningen. Men ingen i laget är speciellt orolig att de ska spela in i resultatlistan till slut ändå. Känner oss fräscha även ifall det kan vända fort, speciellt när man bär tungt. Vi viker upp i skogen och jag går på kompassen, fasen va långt det är upp till stigen. Går vi parallellt med den? Samtidigt som jag tittar frekvent på kompassen, nej det är rätt riktning och höjdkurvorna stämmer. Passerar ett tätt grönområde och kliver ut på stigen. Tänker precis tanken, är vi till vänster om kontrollen eller hög... tittar samtidigt höger och inser jag gått rakt på kontrollen, gött med kompass. Alltid lika härligt att se den där trekantiga orangevita skärmen. Tar sedan ett annat vägval än Outnorth mot kontroll två. Vandringsleden över en vacker höjd med vidunderlig utsikt, trots att vädret just nu inte bjuder på bästa vykortsvyn. Viker ner från berget och vänder oss om. Det kommer någon på en fyrhjuling, shit! En sur bonde är första tanken! Det har jag ju upplevt förut på Irland, en bonde med hundar som var ute och jagade multisportare på sina ägor som tävlingsledningen glömt att prata med, mitt på natten dessutom. Men nu är vi i Sverige och här bor bara snälla smålänningar väl? Puh, det här är ingen sur bonde utan ännu en trevlig smålänning som vi tog oss en chitchatt med. Han önskar oss lycka till och kör vidare. Det hade varit skönt att åka med på flaket en bit och vila ryggen från den okristligt tunga ryggsäcken, tänker jag. En stund senare passerade vi ett hus där applåder och hejarrop skanderades. Det visar sig vara bonden med fru och sällskap på altanen, en moralhöjare helt klart. Himlas trevliga de där smålänningarna tänker jag. När vi kommer ner från berget ser vi Outnorth komma. Känner hur hela laget boostar och ökar farten. Här ska vi in säger jag. -Är du helt säker, det ser sjukt bushigt ut, säger Olof mycket skeptisk. -Ja! Mycket längre runt och det ser inte så farligt tätt ut, säger jag övertygande till laget. Min roll är ju just det, jag ska veta var det är snabbast och ingjuta det förtroendet i laget. Kort därefter är bushen passerad. Möter Sweco som kommer samma väg tillbaka från kontroller, startar klockan igen. Gissar 15-20 minuter efter. Tillbaka på samma ställe 19 minuter senare. Härligt vi går starkt! Ser Outnorths väskor igen och den här gången är det nära.... -Skulle ju vara lite kul om vi lägger stenar i ryggsäckarna ändå, skrockar Peter. Vi fokuserar på oss och gasar vidare. Äntligen en sträcka mitt ut i skogen. Nu ska här genas och jag blir sådär ivrig som jag brukar. -Tobbe!!! De andra skriker. -Ja, jag är här, svarar jag. Än en gång råkar jag glida ifrån de andra i det täta grönområdet, lite ivrig och det är ju min specialgren, när det är jävligt. Balansgången är hårfin, går jag långsamt kommer ingen säga öka, då kommer vi gå för bekvämt, går jag för fort får jag vänta. Sneglar på kompassen, kommer ut på en körväg, är det rätt? Visar sig vara den första körvägen, går vidare på kompassen. Jäklar vad långt det är då, kan det varit den där igenväxta på hygget som var den uppfångade vägen? Äsch går vidare på kompassen. Smack ut på rätt väg, gött. Inne på orienteringskartan nu. Allt flyter på…. tills Evelina börjar mattas lite, det är ryggen bland annat och låg på energi. Vi försöker med mat, dricka, peppa. Farten går ner, Olof får ta Evelinas väska. Jag och Peter är redan packade till bristningsgränsen. Tungt för oss, tyngre för andra, intalar vi varandra. Jag slipper skav och min Haglöfs Susa 40 liters säck håller vad den lovar.
På med lampan, fasen?! redan mörkt såhär tidigt på sträckan. Varken Peter, jag eller Olof har lampa med så rackarns lång brinntid. Vi måste ligga efter i schemat, men hur gick det till? Vi var ju före nyss. Tiden flyger iväg. Börjar se sträckans slut, ingen är sugen på inlines. Men alla vill bära mindre på ryggen, pest eller kolera. Har ingen Singoalla-kaka kvar när vi tar oss ner till just Singoallas grotta. Enligt legenden lurar just The Beast nedanför grottan:
Tittar på mina matpåsar, min mat kommer ta slut, det har aldrig hänt förr. Har jag verkligen ätit så mycket? Kommer mitt batteri ta slut också? Säger till alla att spara så mycket batteri som möjligt. Vi ska överleva två sträckor till som kräver ljus och jag vill inte navigera med en petzl tikka på huvudet på inlines direkt. ”Äntligen” asfalt, nej äntligen blir jag flera kilo lättare på ryggen.Yes jag klarade det, bära tungt och länge. Min rygg är både överrörlig och lång, så har åkt på några otrevliga upplevelser tidigare när den klappat ihop fullständigt. Nu ska den bara överleva en inlinessträcka utan stavar också, hua!
Peter tar över i morgon, fortsättning följer.
/Tobbe
